Streetlights

Förra söndagen när jag skulle gå och handla med min storasyster så ser jag tre polismän stå utanför Coop. Ena känner jag igen, det är nämligen han som bett mig säga hej till honom nästa gång jag ser han, och som har tagit initiativet till att prata med mig. Jag och min syster står utanför Coop för hon ska röka klart sin ciggarett. Han är inte blyg med att stirra, och heller inte prata med oss när vi tre befinner oss i Coop. Han "följde efter" oss i Coop för att se om "vi inte snattar" (alltså vi drev om att han skulle följa med oss för att titta om vi är skötsamma).
  När vi går ut tänkte jag och syrran precis dra, när han säger att han ska skjutsa hem oss med polisbilen, när vi bara bor 50 meter från Coop. Han vill även att hans kollega ska sitta i baksätet och jag bredvid honom. Jag fick "leka" lite med blåljusen, och han skrattade. Sedan ville jag ta på själva ljudet, men det fick jag inte. Vi började åka, och berättade att han skulle svänga till vänster för att komma hem till mig men då säger han "Nja, vi kan svänga in lite senare..." så vi tog en ganska stor omväg för att.. snacka tror jag. Han frågade vad jag hette, och jag svarade. Plötsligt fick dom larm och jag sa "Du kan släpp av oss här, vi bor ändå här nära", och han svarade "Nä, det är lugnt, jag skjutsar hem er". När jag skulle gå tittade han på mig med ett leende på läpparna, tills han kollega avbröt med att säga "nu får du ta ut mig för jag kommer inte ut själv" (alltså, nu hade jag och hans kollega ombytta roller eftersom att jag satt fram så var jag "polisen" och han "tjuven" så jag öppnade hans dörr, sen gick jag hem).

Och sen får jag reda på att han har flickvän. Undrar vad hon hade tyckt om att han raggar upp småflickor in till polisbilen.

Jag blir smått äcklad och irriterad på honom.

En underbart bra låt...

Det här med att vara "vänner" när det tagit slut mellan ett par har jag provat - det funkar inte. Så prova inte. Tänk inte ens tanken. Jag pratade med mitt ex för ungefär en timme sen och det slutade med att han sa att han skulle ringa i morgon, sen la vi på, jag storgrät (grät när vi pratade också men inte så det hördes), tog av mig kläderna, jag grät ännu mer, tog på mig morgonrocken, letade fram en handduk, fortsatte storgråta, jag drog för duschdraperiet, slog på duschen, och släppte ut mina känslor - jag GRÄT. Verkligen GRÄT. Och sen ska vi inte glömma att jag slog på kakelväggen med knytnäven, jag fortsatte storgråta, satte mig på golvet, blev lite lugn, sen storgrät jag igen, slog på golvet med knytnäven ett antal gånger osv.

Mina knogar är röda, lite uppsvullna och jag kan se små blodprickar. Jag ser även att det röda på ena knogen har börjat få en lila nyans. Snacka om att jag kommer att få blåmärken. 

Det är nu jag verkligen inser att det är slut, för nu sa han verkligen dom orden. "Jag vill vara din kompis". Jag sa att det kändes som att det är lättare för honom, och då blev han arg på mig, väldigt arg för att jag tror något sånt om honom helt enkelt. Han vill träffas, för att vi ska bygga en vänskap. Jag är inte alls redo för det för jag vill mer. Ändå vill jag se honom och det är enbart för att jag tycker om honom så jävla mycket. Men jag vet att det inte alls är bra i slutändan, därför tror jag att det är bäst att vi avbryter kontakten eller bara det att vi inte ses. Jag vet inte vilket. Men något av det måste det bli, för jag orkar inte mer. Det känns som ett dragplåster.

Kommer jag ens att vara lycklig med någon kille? Jag vet inte riktigt, men det känns inte som det. Och trots att han säger att det inte alls handlade om mig när han gjorde slut, så tror jag ändå att det är fel på mig.

Aja, nu dricker jag cola. Och i morgon kommer det inte att hända något speciellt, utan det vanliga: sitter hemma. Ska försöka plugga. Och sen kommer jag titta på mobilen tusen gånger och se om han skickat sms eller något. Fast det har han inte. Och jag vill inte gå vidare, men jag måste tvinga mig själv att gå vidare. Bara att bita ihop... bara...
 

Jag träffade mitt ex i dag. Vi åt på Pizza hut och snackade lite skit. Sedan tittade vi på Mel Gibsons nya film, Edge of the darkness. Den var faktiskt ganska bra måste jag säga.

Vi pratade om hans barndomskompis som är polis (han har jobbat som det i ett år) och en annan kompis till honom som precis är klar med polisutbildningen. Mitt ex var hos honom som är en nyexad polis, tillsammans med hans barndomskompis (Erik, som alltså också jobbar som polis). Dom pratar så mycket om deras jobb, och han berättade en sak som var lite löjligt men på ett roligt sätt. Erik jämförde sin polisbricka med den nyexades polisbricka och tycke att sin var ljusare än den andre polisens. Han ringde sin flickvän (som också är polis) och talade om det för henne. Haha... vad intressant. Mitt ex sa att dom fortsatte att prata om deras yrken och att det började bli lite jobbigt.

På söndag fyller Erik år och mitt ex ska självklart vara med på hans födelsedagsfest. Han sa att det nästan bara kommer vara poliser på hans fest (eftersom att han har många kompisar som jobbar som poliser) och att han tyckte att det kommer kännas lite jobbigt eftersom att dom hela tiden kommer att prata om deras jobb. Jag kan förstå Erik och hans vänner att dom pratar om sitt jobb eftersom att dom har samma yrke allihopa, och det är deras stora intresse. Men däremot tycker jag att man borde lämna polisbrickan för ett tag och bara vara en vän. Jag hade tyckt att det vore jobbigt om jag var mitt ex. Jag tycker till och med att mitt ex kan vara jobbig eftersom att han är så himla poliskåt. Hans gymnasiebetyg räcker inte för att söka till PHS (ändå kom han in hos kriminalvården) och han tjatar så mycket om att han så gärna vill bli polis. Och det förstår jag eftersom att han verkligen är intresserad av det, men jag tycker att det är lite jobbigt att han pratar så mycket om det, att han ofta säger "det där är civilpoliser". Senast i dag sa han: "det där är säpo" och förklarade vad dom gjorde osv. Det är jättekul att vi har samma intresse, men det känns jobbigt att alltid prata om det.

Han vill flytta till Trosa för att gå på en folkhögskola som är polisförberedande. Har man inte tillräckligt med gymnasiebetyg för att söka till PHS så kan man söka till den där skolan som pågår under ett år. Den skolan låter bra tycker jag, men samtidigt är det onödigt för mitt ex eftersom att han har så många IG:n - han kommer alltid att tänka på sina gymnasiebetyg, så att bäst vore om han pluggade upp sina betyg och sedan söka till PHS. I alla fall så att han läser dom ämnerna som behövs för att söka till polisskolan.



Nu har jag nog skrivit "polis" 100 gånger, så jag känner att det börjar bli ganska uttjatande. Ska dra till Heron nu igen och bowla.

En vän till mig som kommer från Somalia blev könsstympad när hon var sju år gammal. Hon minns den dagen som om det vore igår, speciellt smärtan - den kan hon känna än i dag när hon tänker tillbaka på den händelsen. Hennes mamma och mormor höll fast henne när kvinnan skulle påbörja könsstympningen, trots att min kompis flera gånger grät och skrek "Nej, jag vill inte!". Min kompis berättade att hon kände allt, hon kände saxen som tog bort hennes privata delar mellan benen och sedan tråden som sydde ihop en bit av henne. Hon berättade att hon inte kunde gå på två veckor, utan hon låg i en säng och kunde knappt röra sig. Hon var även rädd för att kissa eftersom att hon visste att det skulle svida som in i helvete, speciellt när hon såg sin lilla syster (som bara var 5 år när hon blev könsstympad) som grät så otroligt när hon skulle kissa.

Min vän har haft sitt första samlag för någon månad sedan, och hon berättade att vid ett tillfälle när hon skulle ha sex, så råkade killen (som hon hade sex med) nudda henne s nedanför klitoris (strax ovanför urinhålet) med ollonet och att det gjorde otroligt ont på henne. Hon förstog inte varför det gjorde så himla ont eftersom att hon aldrig har tittat sig mellan benen (fråga mig inte varför) och sett hur det ser ut där.

Min kompis gick till ungdomsmottagningen för cirka en vecka sedan då hon skulle titta om hon hade någon könssjukdom. Men det hade hon inte. Jag vet inte hur hon och gynekologen kom in på könsstympningen, men dom gjorde det i alla fall. Gynekologen berättade för min vän hur en "vanlig"... vad ska man säga..? hur en "vanlig" vagina eller pussy (jag gillar inte att säga f*tta, det låter så fult) ser ut, sedan berättade gynekologen hur min vän ser ut mellan benen, liksom vad som har blivit bortklippt där nere. Kvinnan som genomförde könsstympningen när hon var liten hade klippt bort klitoris och inre blygdläppar, sedan hade hon sytt hennes yttre blygdläppar till ungefär där urinhålet ligger, strax ovanför där. Och det som gjorde så himla ont för henne när den där killen råkade nudda henne med ollonet där dom sytt, är för att mellan yttreblygdläpparna så har det blivit som en jättetunn hud som "håller ihop dom", och den tunna huden har blivit hård och väldigt känslig. Därför gjorde det ont på henne under sexet. Den här typen av könsstympning är en tredjegraders könsstympning, alltså den värsta typen av könsstympning då man tar bort "allt".

Hon tittade på sig mellan benen och hon mår väldigt dåligt över det här. Tidigare har hon inte brytt sig om det, men nu när hon har haft sex så skäms hon över hur hon ser ut mellan benen, att hon inte är "vanlig". Och det förstår jag för enligt min vän ser hon inte "normal" ut där, man ser att det fattas saker. Hon sa att hon inte fattar hur den där killen ens velat ha sex med henne pga hennes utséende mellan benen.

Jag tycker att det är så sorgligt, onödigt och tragiskt att man genomför sånna här ingrepp - mot någons vilja. Hur kan man som förälder tillåta det? Speciellt när man vet att det kan vara livsfarligt för sitt barn när man utsätter denne för könsstympning. Det är ju väldigt många som infekteras och dör, men ändå tar man den risken, för vad? För att flickan inte ska ha någon njutning vid samlag när hon är redo för att skaffa barn? Helt otroligt... och det är ju det som är grejen, kvinnan ska inte njuta av sexet utan hennes uppgift är att skaffa barn och arbeta med hemmasysslor, medan det är fritt fram för mannen att pumpa på och njuta fullt ut. Vilken värld vi lever i...