Streetlights

Jag fick höra någonstans att tecken på förändringar i livet brukar ge sig i form av depression nästan.

Är det det som sker i mitt liv? För att jag stannade om häromdagen, och har stannat upp flera gånger på sistone och tänkt; mitt liv förändras och har förändrats. Jag har förändrats och jag är annorlunda nu. Jag är ung, men jag är vuxen och jag har möjlighet till att välja så mycket, och det har jag egentligen kunnat göra i hela mitt liv men i dag är det på ett annat sätt. Jag kan välja vilken utbildning jag vill gå på, nu efter gymnasiet. Jag kan välja vad jag vill bli, jag kan välja hur jag vill leva mitt liv i vuxen ålder och allt blir mer seriöst och alltmer ligger det på mitt ansvar. Jag har större ansvar i mitt liv (all ansvar?).

Jag är vuxen, och det skrämmer mig på något sätt. Och jag ser mer och mer brister i samhället och i världen. Och det är vi vuxna som tar det största ansvaret för det.

Ansvar....

Makt...

Att ha förhållande med någon är mer "på allvar" för att jag är vuxen, och att skaffa barn kommer nästan att bli mer aktuellt för mig för jag börjar närma mig den åldern, vilken ålder det än är egentligen...

Jag har makten i mitt liv. Jag har makt över hur jag mår, vad jag gör och över min livsstil. Makten ger mig en känsla av frihet. Men den är också skrämmande på sitt charmiga sätt. Makten att själv få välja är dyrbar och det är tufft att själv välja.

Att välja killar, att leka eller att ha någon på riktigt...

Jag träffar en kille och har gjort det under en månadsperiod. Jag gillar att han tar ut mig på små "äventyr", jag besöker ställen tillsammans med honom som jag inte besökt och jag får träffa människor jag aldrig skulle ha träffat om jag inte träffade honom. Jag tycker att det är kul, det är spännande och han ger mig det jag behöver, mer eller mindre. Han ger mig komplimanger, uppskattning, sex, kyssar, kramar, mysiga filmkvällar, besök på bar, restaurang, träffa hans kompisar och hans familj. Han ger mig det jag ville ha.

Jag känner mig lite busig när jag är med honom.

Problemet är den att han tycker om mig. Men jag vet inte vad jag känner tillbaka. Jag trivs just nu med hur det är, som sagt han tar ut mig och det känns bra med honom. Det kanske räcker för mig, det kanske räcker så och jag kanske inte vill ha ett förhållande, eller inte är redo för det ännu.

Eller så kanske jag behöver tid? Och det är väl inte så konstigt?

För övrigt är han en fin kille, och duktig på sex.

Det här är en förändring i mitt liv, det sker förändringar i mitt liv. Det känns overkligt ibland. Och på något sätt gillar jag det, och på något sätt gör det mig ledsen och ibland busig och nyfiken, och allt möjligt.

Wow..

Jag kan inte minnas exakt då det hela egentligen började. Men jag tror att det var ungefär den perioden jag flyttade hit (för tre år sen) som jag kände mig rastlös. Eller... innan jag kom till rastlösheten hade jag, och detta har jag haft hela tiden, en längtan efter något bra, efter ett liv som jag vill ha. Men under tiden då jag längtade så mådde jag inte dåligt, utan jag var nöjd och tvärsäker på att jag skulle få allt jag ville ha, alltså: vänner och träffa en bra kille, hitta spänningen i livet och leva lyckligt "som alla andra". Sen gick det en period och jag snackade med en kille från Göteborg på nätet. Efter ett tag bestämde vi oss för att träffas. Jag blev kär i honom och han i mig (tror jag). Allt var oki, men sen hände det något och jag vet inte vad. Han slutade höra av sig, i alla fall höra av sig mindre. Sen träffades vi igen, han kom hit och vi hade sex. Jag blev med min oskuld. 16 år gammal. Men problemet fortsatt och han slutade höra av sig och svarade inte när jag ringde osv. Sen tog det slut, vi var tillsammans 3 månader sammanlagt.

Jag ångrar än i dag att det var just han som tog min oskuld.

När jag tänker efter så var det efter den tiden som jag började att må lite dåligt. Jag hade inga vänner, så jag kände mig rastlös. Han påpekade det också, varför jag var inomhus när det var + 20 grader varmt ute. Men problemet var att: vad skulle jag göra när jag inte hade vänner?

Senare... några månader senare träffade jag en annan. En man som var 8 år äldre än mig. Det känns lite jobbigt när jag skriver om honom, det svider i ögonen och jag måste ta ett djupt andetag innan jag fortsätter mitt skrivande. Jag blev så kär. Jag fastnade för honom på riktigt. Och han fastnade för mig. Jag trodde att jag hade träffat mannen som jag skulle binda mig med. Dock kom problemen. Han var problemet för han var psykiskt ostabil. Han mådde dåligt själv, och än i dag, trots att resan fortsatte under två år, så förstår jag inte honom. Jag vet, jag är övertygad om hans känslor för mig, jag vet det för det var så uppenbart, trots att han aldrig ens sa att jag var vacker eller att han tyckte om mig eller liknande. Han hade svårt att lita på andra, han var orolig att jag skulle lämna honom (om han bara visste att jag aldrig kunde mig tänka mig byta ut honom mot någon annan, det fanns inte på världskartan), kan var instängd och tillslut kvävde det honom. Alltihop. Och han kände att han hade mycket att jobba på. Så det tog slut.

Men... Vi behöll kontakten. Vi var tillsammans två månader, sen var allt en berg- och dalbana med massa gråt, kärlek, glädje, svek, massvis med sex och närhet, men ändå inte.... för det var slut och han klarade inte av det.

Men vi blev tillsammans igen. Han kom till mig efter att jag avslutade kontakten. Han skrev till mig att han ville försöka igen, och jag blev glad och mycket överraskad att han sa det efter 2 år. Men det höll en månad - bara. Och det var samma sak som förut innan han gjorde slut. Han ignorerade mig och jag blev frustrerad, ledsen och undrade vad som hände. Egentligen förstod jag. Så han skrev på sms, SKREV, att han mådde dåligt, kände att han inte orkade längre. Han ville inte prata i telefon för det orkade han inte för han mådde dåligt. Han, han han han han.... alltid har det handlat om Han. Just allt. Jag har följt med i svängarna så mycket. Jag har inte brytt mig om hur jag mått för jag har levt på hoppet om att han ska säga att vi kan bli tillsammans igen. Jag mådde så dåligt. Så dåligt. Jag tänkte på honom hela tiden. Vad som än hände skulle jag vara med han, tänkte jag. Jag var så fast. Och han med. Men jag kände mig också sviken. Jag fick aldrig höra att jag var bra. Eller jo det kunde han säga vid nödsituationer, innan vi bröt upp kontakten x flertal gånger. Då förklarade han att han inte förtjänade mig. Och han sa att han villle ha barn med mig. Han sa allt.

Men.... Jag kände mig så liten. Jag kände mig så dålig, som en dålig människa. Jag tog så mycket från honom och bar det på mina axlar. Jag var under marken. Tänk att någon kan påverka en så mycket.

Jag grät mig till sömns, bokstavligen, i flera dagar trots att jag försökte sova för jag skulle ju till skola halv 8 på morgonen. Än i dag har mitt örngott en svart liten fläck efter att jag gråtit med mascara på mig, som runnit på tyget. Det går inte bort trots att jag tvättat det tusen gånger. Jag mådde så dåligt, jag mådde så dåligt, jag mådde så dåligt. Jag hade destruktiva tankar - om mig själv. Jag hade ju ingen, inga kompisar att göra något med, förutom mina syskon. Men det var samma sak hela tiden. Vi var hemma hela tiden, ibland gick vi ut och sådär och jag uppskattar dom och älskar dom såklart - men jag ville ha mer. Jag ville ha spänning, jag ville förändra min vardag, göra något annat med VÄNNER. Ha vänner, ha någon som frågar "ska vi göra något i kväll?" eller "det är fest" eller något. Men jag hade inte det. Så han var den enda och den enda som jag berättade nästan allt till. Även fast jag känner mig sviken, för att han har sårat mig så mycket men ändå fått mig att älska honom och fått mig att känna helt enkelt.

Jag är olycklig, jag är olycklig att Kristian gjorde så. Och jag är arg och jag  är så sviken över att han inte hört av sig mer efter sms då han skrev att han inte orkade. Jag är arg och sviken för att han sårat mig, och han vet det, trots allt jag gjort för honom, men han gör såhär mot mig. Det är inte rättvist. Det finns ingen rättvisa i den här historian.

Det har gått en månad nu. Nästan exakt en månad. Jag ältar inte just honom längre, för mina känslor har ändrats mycket och tack gode Gud att dom har ändrats. Men jag är ledsen för att det har gett spår hos mig och jag är fortfarande olycklig för hans beteende. Jag tänker på hur han har fått mig att må och det gör mig ledsen. Och det gör mig arg.  Jag vet, jag vet verkligen, att han är en fin människa. Och jag önskar att jag träffade honom när han var lycklig, för vi matchar på så många olika plan. Men jag kan inte undgå från det han gjort och allt är redan förstört mellan oss. Det finns aldrig något som kan byggas på hos oss. Det finns inte ens några pelare som skulle kunna bygga upp det här. Finns ingenting, bara minnen.

Och jag är olycklig för att jag har fortfarande inga kompisar. Jo jag har två. Tre. Jag träffar inte dom så ofta. Men jag vill. Och jag vill göra mycket. Men det är inte så.

Och jag underskattar mig själv, jag måste älska mig för jag gör det inte. Jag har förminskats och jag är arg över det för jag har en påtaglig intergritet, jag har något som är bra och jag vet att många hade uppskattat det - om jag syntes mer. Det gör jag... egentligen, jag syns, men jag har ömma punkter. Jag är inte färdig. Jag måste jobba med mig själv och  jag måste jobba för att bevara och förstärka kontakter. 

Men det är också något annat i mitt liv som jag inte kan sätta fingret på. Jag är inte tillfreds med min livssituation och jag kan inte komma på vad det är exakt. Det är något jag gör som jag inte gör, men som jag borde. För det är meningen att jag ska göra det, men jag hittar inte det jag söker efter.  Och jag vet inte riktigt vad det är jag söker efter.

Jag måste byggas upp.

Som jag skrev i början av inlägget så skrev jag att jag jämt längtade efter ett liv som jag velat ha. I dag längtar jag inte efter det livet för jag vet inte hur det skulle sett ut. Jag försöker leva ett spännande liv, men jag har inte det livet. Och jag blir frustrerad för jag lever inte det liv jag vill leva. Och jag vill känna att jag lever Nu men jag gör ju knappast det. Så vad ska jag göra? Vad?

Jag hade självmordstankar förut, men jag ville ju aldrig dö. Jag ville bara göra något uppseendeväckande så jag skulle känna att jag behövdes, få uppmärksamhet, och att ge ett varningstecken till dom i min omgivning.

Jag blir orolig och jag blir ledsen. Tänk händer samma historia, ungefär samma, som med mig och Kristian. Tänk så träffar jag aldrig någon som Kristian också... Jag tänker så, för Kristian var så bra också. Han är så bra. Jag önskade att jag hade han och alla hans egenskaper, förutom dom värsta bristerna han har. Jag kunde lita på honom. Men jag är rädd att jag ska känna samma sak för någon annan och det skiter sig.

Jag är rädd för att den framtida killen som träffar mig inte kommer att uppskatta mig.

Jag är rädd för att aldrig leva det liv jag vill leva.

Jag är rädd för att inte bli lyckig i framtiden.

Jag är rädd för att prata om dom här tankarna och känslorna till någon annan, för jag vill inte och orkar inte gråta inför dom. Jag vill inte vara svag och deprimerad framför andra, som mina syskon och min familj. Inte ens för dom.

Jag vill ha kompisar för jag har ju knappt kompisar. Jag vill inte låta varje dag gå i spillo, som nu. Som jag brukar. Alltså sitta vid datorn många timmar, träna flera dagar i veckan, övningskör, träffar en tjejkompis ibland och sen.. hem och ja, sitter vid datorn igen.

Jag vill ta kontakt med min andliga vägledare. Steven.

Det är en sak jag har märkt, och det har jag gjort sedan flytten till Stockholm - jag är inte den person jag vill vara, eller snarare den person jag egentligen är, den jag var. Jag gillar att jag har utvecklats så mycket, men jag tappar bort mig själv, jag gör ju en personlig förändring och det är lite skrämmande. Det känns som att jag har tagit för mycket av omgivningen, att jag inte känner mig särskilt speciell längre. Jag är ju som alla andra, känns det som. Men Jag vill framhäva mig själv.

Jag har sedan barnsben haft en påtaglig intergritet, jag har alltid haft skinn på näsan och ett gott hjärta. Det verkar inte synas längre, och jag känner inte det lika tydligt som förr. Dessa egenskaper syntes ju hos mig så tydligt,  men vart har dom tagit vägen? Och vem är jag utan dessa? Jag vet att jag har det inom mig, men jag vet inte riktigt hur jag ska använda dem. Det är svårt att förklara detta, för jag vet inte riktigt heller vad jag vill. Men det känns som att jag har ett sådant driv inom mig som är så synd att kastas bort. Jag vill ha det som ett slags verktyg som gör att jag arbetar mig successivt fram i livet, som gör mig framgångsrik. Jag vet att jag har det inom mig, men det är täckt av något annat, av hela den generella förändringer - tror jag. Det kanske är meningen att det ska vänta, tills jag är redo och medveten om hur jag ska använda min drivkraft. Det känns nästan synd att jag utbildar mig till ett "vanligt yrke", när jag har något annat som skulle kunna ta mig längre, och där jag kan utveckla saker på riktigt. Utveckla i samhället, synas, bli en känd politiker eller vad som helst. Bidra med något välkänt. Jag vet däremot inte vad, fortfarande. Skriva böcker vore jättehäftigt förresten... Men min dröm är fortfarande att bli polis. Å andra sidan har jag massa bollar i luften, jag kanske måste sovra dessa och välja ut vad som är lämnpligast för mig just nu.

Varför börjar jag inte med det jag egentligen vill också - ut och resa. Eller bidra med hjälp åt fattiga barn, sticka i väg som volontär eller FN arbetare. Varför inte göra det nu innan jag blir polis? Varför inte ut och nosa på livet, och även vidareutvecklas? 

 

Det är dags att sluta upp med slarvet. Dags att tänka klart, som jag har sagt många gånger förut. Jag orkar inte med detta dragplåster och det vet jag egentligen. Innerligt vet jag även att jag har kommit en bra bit på vägen, precis som han sa till mig. Han sa "du har kommit längre än vad du tror" och det stämmer. Men jag förstår inte hur man inte kan ha tid för någon man älskar. Varför är folk så himla materiella? Visst, jag vet att många är stressade och jag vet att ibland kanske man dyker upp i fel tidpunkt i en människas liv. Men det jag inte förstår är hur kan man ge upp den människan, som man till och med vill ha barn med i framtiden? Låter det verkligen rimligt? Kanske förstår jag det inte fullt ut eftersom jag själv inte befunnit mig i en sådan situation som honom.

Och innerst inne, på allvar, hade jag orkar vara med honom själv egentligen? Han som har väldigt svårt för att uttrycka sina känslor för mig, svårt för att ge mig bekräftelse och "uppenbar" kärlek? Jag har ju mått dåligt av detta, mått dåligt för att han inte har gett mig bekräftelse och sagt att han älskat mig långt före då jag sa det till honom. Han sa att han kunde säga det långt före då jag sa det. Han har aldrig sagt det, och det har gått ett och ett halvår nu sedan hela resan tog fart i våra liv. Ja visst, vi är inte tillsammans, men måste vi ha en titel på vad vårt förhållande kallas? Vi båda var öppna med att vi fortfarande har känslor med varandra, och vi hade sex med varandra tusen gånger efter att det tog slut. Därför kunde han ha sagt det, precis som jag gjorde det. Han kan inte säga just de orden, men han har med andra ord sagt att han älskar mig och att det har varit uppenbart. "Varför tror du att jag reagerade som jag gjorde när du berättade att du pratade med andra killar på krogen?". Nej, jag har aldrig varit otrogen och det skulle aldrig falla mig in att göra heller, utan jag såg killar ute och skapade kontakt med dessa (inte flera under samma kväll, utan olika på olika kvällar) när det hade gått flera månader sedan det tog slut. Men det blev inte mer än ett telefonbyte vid ett tillfälle, men jag avslutade det hela väldigt fort. Jag kunde inte. Jag var fortfarande kär.

Men jag måste dra det här dragplåstret. Det måste bort nu, jag har haft det alldeles för länge och det blir bara infekterat. Det lilla rycket bara, det är det enda som krävs. Sluta med alla förhoppningar! Sluta upp med det! Du vet att du bara lider,och du vet att du bara väntar på något som inte väntar på dig. Han kan inte. Och jag orkar inte heller, jag måste släppa mig fri och börja ta hand om mig, börja tänka på mig. 

Jag har börjat träna, och jag ska fortsätta den hårda träningen. Sen söker jag till polishögskolan.  

Det var ett tag sedan jag skrev här sist. Jag har loggat in här några gånger och påbörjat en mening, men suddat bort den istället och valt att logga ut. Jag vet inte riktigt vad syftet med den här bloggen är, varför jag överhuvudtaget bloggar. Dock är det en sak jag skulle vilja testa just med detta skrivande: en liten slags "övning" i form av en analys - analys av mina egna tankar.

Jag brukar då och då ta fram boken som jag - tror - heter "De tio dummaste misstagen klyftiga (kloka?) människor gör, och hur man blir av med dem". Denna bok är för mig som ett lugnande medel då jag har en tendens att sätta igång mina, som jag faktiskt kan kalla, destruktiva tankebanor som nästan tär på mig. Jag kan sätta igång massor med tankar, t.ex. då jag försöker tolka vissa "koder" hos folk och tror att resultatet av min tolkning alltid är rätt, om den känns rätt d.v.s.
"Jaha?" kanske du tänker, men detta är långt ifrån allt. Det är som så att dom här tankarna verkligen tär på mig, utmattar mig, eftersom att jag ofta är misstänksam och söker efter olika svar och förklaringar till saker och ting. Jag liksom grubblar, som sagt på ett mer destruktivt sätt skulle jag gärna kalla det, för jag mår knappast bra av dessa tankar som sätts igång - jag har ofta en känsla av att något inte stämmer och att det måste utredas, trots att det kanske inte ens finns en bakomliggande orsak till det.

Jag har fortfarande kontakt med mitt ex, som det tog slut mellan för lite över åtta månader sedan. Det har hänt en del mellan oss, t.ex. några tillfällen då vi nästan har avbrytit kontakten med varandra p.ga. vi inte kan bara vara "vänner". Vi är båda medvetna om att det inte funkar, inte när man gillar varandra och det har vi egentligen förstått för länge sedan, men vi har bara kommit på tillfälliga lösningar på hur vi kan hålla kontakten nu och inte riktigt tänkt på framtiden och vad som egentligen är bäst. Det känns lite grann som att vi lägger hela problemet åt sidan och tar en dag i taget - kanske chansar vi för att se vad som händer efter alla hans problem har löst sig och vi kan vara med varandra igen? 
Åh, egentligen är jag bara så trött på sånna här komplicerade "förhållanden", för innerst inne tänker jag "ge upp honom, det är inte hela världen!". Det är ju så, det är inte hela världens egentligen. Det är just detta - att hitta lösningar för att få det att fungera, och vi har fortfarande inte blivit kvitt med varandra trots att vi slutade vår kärleksrelation för åtta månader sedan. Vi hade dessutom hett sex med varandra för mindre än en månad sedan - men problemet kvarstår.

Grejen är den, och den är iochförsig inte så bra, att vi pratar mindre med varandra kanske bara 5 minuter på telefon och det tycker jag inte om. Varför? Jo, för att det känns som att vi glider ifrån varandra, att det här rinner ut i sanden, att vi rinner ut i sanden. Jag känner inte likadant som förut, för på ett sätt känner jag att jag tappar mer och mer känslor - och det är just det jag inte vill. Jag är rädd att han ska känna samma sak och att vi glömmer varandra. Jag vill på något sätt föra oss samman igen och värma upp förhållandet igen - men till vilken nytta när det inte ens fungerar? Varför? Jag vet inte. Jag antar att jag vill ha... ok... nu helt plötsligt slog det mig; är det verkligen han jag vill ha och inte kärleken? Är han verkligen den jag innerst inne vill ha, eller är jag bara förälskad i kärleken, i de två lyckliga människorna som delar på ett välfungerande och harmonisk förhållande, utan några som helst problem?


Tankar,tankar,tankar,tankar,tankar....